Tänk om det leder till att du lever ett bättre liv.

Gång på gång blir jag så frustrerad. Till slut sätter jag mig upp i soffan och kan inte hålla mig längre… - men säg vad du tycker och hur du känner!!! Nästan skriker jag i hopp om att kvinnan på TV ska höra mig… Men det gör hon ju såklart inte. Det gör inte en av de andra deltagarna heller under nästa avsnitt av Gift vid första ögonkastet USA. Och jag fortsätter bli frustrerad och irriterad. Ja, jag vet att det är meningslöst då det är ett TV-program jag tittar på men jag är en person med mycket känslor och engagemang och jag reagerar även när ingen kan höra mig eller lyssnar.

Men frågan dyker upp i mitt huvud gång på gång, avsnitt efter avsnitt… Varför är det så svårt att säga vad man känner…? Varför är det så svårt att uttrycka det man tänker?

Var i ligger vår oförmåga?

Jag har reflekterat mycket över detta det senaste, vår förmåga till att prata…eller snarare oförmåga att säga vad vi tycker, tänker och känner. De uppenbara svårigheterna vi har att berätta om hur vi mår och vad som bekymrar oss. Ställa frågor som vi önskar ha svar på. Ställa frågor när vi inte förstår eller vet vad som händer. Uttrycka våra behov och önskningar. Vi håller så mycket osagt inom oss… Varför?

Jag ser det överallt.

Under semestern har frågan funnits omkring mig hela tiden. I böcker jag läst, sommarprat jag lyssnat på, Tv-serier (reality) och i verkligheten.

Jag är en riktig sucker för reality-serier i form av relationsprogram. Gift vid första ögonkastet, Love is blind och Bonde söker fru med mera. Jag är nyfiken på människor, hur de beter sig och vilka erfarenheter som har tagit dem dit dom är idag och självklart intressant att se deras väg till (eventuell) kärlek.

Vad är det som gör att vi är så rädda för att säga vad vi tänker och känner?

Men när jag tittar på dessa program slås jag hela tiden av hur få som vågar säga vad han/ hon tycker, tänker eller känner. Som hoppas på att den andra ska förstå. Eller som hellre bara är tyst än att säga som det är. Absolut, dessa program har ju väldigt speciella omständigheter men desto större anledning till att uttrycka sig. De som söker har ju i alla fall en aning vad de ger sig in på och borde väl då vilja ge sig själv de bästa möjliga förutsättningarna för att "lyckas" i jakten på långsiktig kärlek. Men nej, trots hjälp från experter och relationsproffs så håller de flesta ändå tillbaka. Varför?

Vad är det som gör att vi har så svårt för att prata med varandra?
Vad är det som gör att vi är så rädda för att säga vad vi tänker och känner?
Vad är det som gör att vi hellre är tysta och kanske lider tystnad än att säga som det är?

Det visar sig i litteraturen...

Tranorna flyger söder ut" förgyllde några av mina semesterdagar. En så fin bok som jag tyckte väldigt mycket om trots dess vemod och sorg. Men en av de grundläggande delarna i den boken handlar också om oförmågan att säga vad man har på hjärtat. Att uttrycka det man känner och vara ärlig. Att prata om det som har varit. Att våga prata om det som kanske blev fel. Att våga prata om rädslor och sina känslor. Och stundtals kryper det i kroppen på mig när Bo inte får ur sig det han vill ha sagt till sin son. Han kämpar, men får det inte ur sig utan bär det istället inom sig. Ord av både frustration och kärlek som aldrig blir sagda vilket i sig leder till frustration och sorg i relationen mellan dem.

Nästa bok i semesterläsningen blev något mer lättsam och kategoriseras som "feel-good". "Min lyckliga plats". Lättläst med en hel story som handlar om människor som inte fullt ut vågar uttrycka sina känslor och behov. Huvudpersonerna är ett ungt par som precis har gått isär utan att berätta detta för sina vänner inför en stundande semestervecka tillsammans. Det framkommer också att samtliga karaktärer i boken gömmer sina känslor och tankar för deras närmsta runtomkring. De håller inne med sina rädslor och orostankar. De håller sig långt borta får de verkliga samtalen som hade behövt att hållas. Vilket självklart leder till komplikationer, hjärtesorg och det ena med det fjärde. 

Det visar sig i sommarpraten...

Ett av de mest känslosamma sommarpraten jag lyssnat på var Klas Eriksson. Han delar ärligt och modigt med sig av den fruktansvärda sorgen av att mista sitt barn. Något man självklart inte ens kan föreställa sig om man själv inte har varit där.

Men historien grundar sig i hur han tidigare inte haft förmågan att uttrycka sig och sina känslor och hållit så mycket inom sig. Hur sorgen efter hans mammas död påverkat honom på djupet. Hur det på ett sätt var orsaken till att han valde att vara tyst och hålla sina känslor och tankar inom sig. Han hade inte förmågan att kunna sätta ord på eller modet att uttrycka sina känslor. Vilket i sin tur påverkade hur han sedan hanterade sina nära relationer när han blev äldre, och även sin sorg. 

Det visar sig i rutan...

Och ja, det finns mycket att säga om ett program som Gift vid första ögonkastet men det är också väldigt underhållande på många sätt. Och är man intresserad av människor och hur de fungerar har man ganska mycket att lära av att titta på programmet. Tro mig!

Här om någonstans kan man ju tycka att de som söker till programmet vet vilka konstiga förutsättningar som gäller och att man då förstår att det är väldigt viktigt att man uttrycker sina känslor, behov, gränser, värderingar, drömmar och mer där till, om man ens ska ha en chans att skapa en grund för att det ska bli något av relationen. Men icke! Jag har i stort sätt sett alla säsonger av både det svenska och amerikanska versionen (nej, jag skäms inte!) och slutar aldrig förvånas över hur få det är som har förmågan, viljan och modet att uttrycka sig.

...och i verkligheten.

Och så har vi ju verkligheten… Tänker inte hänga ut någon i min närhet här men oj så ofta jag får höra om saker som är osagda och som skapar onödigt grubblande. Saker som blir osagda och skapar missförstånd. För att när vi inte vet hur verkligheten ter sig har de flesta av oss en tendens att skapa egna historier i vårt huvud. Och det vet vi ju hur smart det är…

Vad är det som gör det så svårt för oss?

Så varför är det såhär? Oavsett vilka liknelser jag drar med böcker, radioprat, reality-TV eller livet så är det ju så verkligheten ser ut. Hur många har du i din närhet som kan sätta ord på sina känslor? Och inte bara sätta ord på dem utan också framföra dem till den som behöver höra det? 

Hur många känner du som faktiskt är öppna och ärliga med hur de känner?

Hur många känner du som vågar ha svåra samtal med någon de bryr sig om? Hur många vågar uttrycka sina behov? Hur många sätter ord på och kan uttrycka sina gränser när någon har överskridit dessa? Hur många går in i en relation utan att ha varit ärlig med behov, värderingar eller drömmar? Hur många känner du som faktiskt är öppna och ärliga med hur de känner? Vad är det som gör det så svårt för oss?

Små steg i rätt riktning.

Jag har själv varit en del av problemet, i många år, men fick nog. Allt blev så jobbigt och komplicerat jämt. Ofta missförstånd och massor av oro i onödan. Det var till slut svårt att se "fördelarna" med att inte säga som det är. Jag säger inte att det var gjort i en handvändning. Men allt börjar med små steg i rätt riktning. Och det hela blev väldigt mycket lättare när jag framförallt kände hur det påverkade min relation till mig själv på ett positivt sätt. Att vara ärlig och sann mot sig själv skapar både tillit och trygghet till dig själv och gentemot andra.

Ja det är läskigt att våga säga som det är.
Du vet inte hur mottagaren kommer att reagera.
Det krävs massor av mod.
Tänk om du blir avvisad.
Tänk om du inte blir hörd eller förstådd.

Tänk om , tänk om, tänk om….

Men tänk om...

Du faktiskt börjar säga vad du tycker, tänker och känner. Om du faktiskt börjar stå för den du är. Om du faktiskt sätter ord på dina behov. Om du faktiskt börjar vara tydlig med dina gränser. Tänk om du faktiskt börjar vara ärlig.

Tänk om det leder till att du får djupare och starkare relationer.
Tänk om det gör att du blir tryggare i dig själv.
Tänk om det besparar dig onödigt oror och grubbel.
Tänk om det lättar ditt hjärta.
Tänk om det öppnar upp ditt hjärta för mer kärlek och omtanke.
Tänk om det gör dig mer mottaglig för att ge plats för nya människor i ditt liv.
Tänk om det tar dig till nya nivåer?

Tänk om det leder till att du faktiskt kommer att leva ett bättre liv…..